halva dagen redan borta, what to do?
Ja, nu tedde det ju sig lite olyckligt att jag inte kunde somna igår. Såg Sex and the City-filmen och sen gick jag och lade mig, men nej, det funkade inte. Så jag steg upp igen, pratade med Jossan i typ en kvart och sen såg jag What happens in Vegas medans jag smsade med Jossan. Tog ett stort steg med Marcus igår, för övrigt. Eller stort och stort, det beror väl på vem man frågar. Men för mig var det stort, iallafall. Tänker inte säga vad det är, men det kanske jag gör senare, om ni är snälla!
Såg, som tidigare nämnt, Sex and the City och What happens in Vegas. Den sistnämnda har jag sett två gånger förut, så att den var bra visste jag redan. Så kvällens överraskning var ju Sex and the City. Fruktansvärt bra film, I love it. Det där med att mova sig fem år framåt i tiden verkar vara ett flitigt använt knep i twinkletown, än så länge har bland annat tv-serierna One tree hill och Desperate Housewives använt sig av knepet, och nu verkar det alltså ta sig till "the big screen". Och det är ett smart drag måste jag säga. Allt vad förutsägbart heter är som bortblåst. Visst, alla är tillsammans med den som man trodde, antar jag; Carrie är med mr Big (jag har fortfarande inte förstått varför han kallas mr Big då han heter ... Nånting helt annat), Charlotte är med Harry, Miranda är med Steve och Samantha är med Jerrod Smith. Kort sagt, alla är tillsammans med den person man väntade sig redan i serien. Carries skogarderob är ju, ifall ni missat det, to die for. Men det visste väl alla redan vid det här laget? Ja, jag tänkte väl det.
Serien har aldrig riktigt gett mig några "snyftmoments" direkt, utan snarare lite sådär tjejig humor. Men, filmen gjorde mig flera gånger tårögd, det är en sak som är säker. Scenen då Carrie och Big möts på gatan då han har ballat ur från bröllopet, då hon slår han med brudbuketten, är så sorglig. Och då Carrie och tjejerna är i Mexico, scenen då Samantha matar den späda, magra Carrie ... Åh. Ja, behöver jag ens säga att jag grät båda gångerna? Nej, jag tänkte väl det. Efter filmen satt jag och funderade ett tag, och till slut insåg jag en sak. Jag har alltid drömt om ett stort, fint strandbröllop i något varmt land med många gäster. Men efter jag sett SATC-filmen började jag tänka över det där. Det spelar egentligen ingen roll var jag gifter mig, när eller ens vem som är där, bara det är med rätt person. Cheesy? Ja. Men det är ju sant, eller hur?
Vad vill du ha för bröllop? Ett stort, vräkigt bröllop á la Jordan och Peter? Ett litet, privat bröllop á la Scarlett Johansson och Ryan Reynolds? Eller - precis som jag - ett mysigt strandbröllop á la Jane Nichols och Kevin Doyle* i 27 dresses?
* = hade jag fått välja hade jag lätt kunnat gifta mig med han. Kevin Doyle. Fast han finns visserligen inte in reality. Men James Marsden (som spelar Kevin) duger lika bra! (Ja, jag vet att han är gift, men man får väl drömma?)
Såg, som tidigare nämnt, Sex and the City och What happens in Vegas. Den sistnämnda har jag sett två gånger förut, så att den var bra visste jag redan. Så kvällens överraskning var ju Sex and the City. Fruktansvärt bra film, I love it. Det där med att mova sig fem år framåt i tiden verkar vara ett flitigt använt knep i twinkletown, än så länge har bland annat tv-serierna One tree hill och Desperate Housewives använt sig av knepet, och nu verkar det alltså ta sig till "the big screen". Och det är ett smart drag måste jag säga. Allt vad förutsägbart heter är som bortblåst. Visst, alla är tillsammans med den som man trodde, antar jag; Carrie är med mr Big (jag har fortfarande inte förstått varför han kallas mr Big då han heter ... Nånting helt annat), Charlotte är med Harry, Miranda är med Steve och Samantha är med Jerrod Smith. Kort sagt, alla är tillsammans med den person man väntade sig redan i serien. Carries skogarderob är ju, ifall ni missat det, to die for. Men det visste väl alla redan vid det här laget? Ja, jag tänkte väl det.
Serien har aldrig riktigt gett mig några "snyftmoments" direkt, utan snarare lite sådär tjejig humor. Men, filmen gjorde mig flera gånger tårögd, det är en sak som är säker. Scenen då Carrie och Big möts på gatan då han har ballat ur från bröllopet, då hon slår han med brudbuketten, är så sorglig. Och då Carrie och tjejerna är i Mexico, scenen då Samantha matar den späda, magra Carrie ... Åh. Ja, behöver jag ens säga att jag grät båda gångerna? Nej, jag tänkte väl det. Efter filmen satt jag och funderade ett tag, och till slut insåg jag en sak. Jag har alltid drömt om ett stort, fint strandbröllop i något varmt land med många gäster. Men efter jag sett SATC-filmen började jag tänka över det där. Det spelar egentligen ingen roll var jag gifter mig, när eller ens vem som är där, bara det är med rätt person. Cheesy? Ja. Men det är ju sant, eller hur?
Vad vill du ha för bröllop? Ett stort, vräkigt bröllop á la Jordan och Peter? Ett litet, privat bröllop á la Scarlett Johansson och Ryan Reynolds? Eller - precis som jag - ett mysigt strandbröllop á la Jane Nichols och Kevin Doyle* i 27 dresses?
* = hade jag fått välja hade jag lätt kunnat gifta mig med han. Kevin Doyle. Fast han finns visserligen inte in reality. Men James Marsden (som spelar Kevin) duger lika bra! (Ja, jag vet att han är gift, men man får väl drömma?)
Kommentarer
Trackback
