The best, nytt försök
Ja, förra gången blev jag ju avbruten av morfar, då vi skulle och handla, men nu försöker jag igen!
Kalle: eftersom jag känt han längst så känns det mest naturligt att börja med honom. Har känt han sen sexan, då vi började i samma klass. Vi var väl inte sådär jättetighta i början. Å andra sidan har vi aldrig direkt hatat varandra heller. Det har väl snarare varit lite mer utav ett casual "hälsa-på-varandra-om-man-möts-på-stan"-förhållande. Sen hade vi ett litet avbrott, men där någon gång i åttan/nian började vi snacka igen på msn, och då jag skaffade ny mobil och då även nytt nummer så började vi även smsa, och det blev en hel del surr, både på msn och sms. Senare framkom det ju att vi skulle återförenas som klasskamrater (usch, det där lät jättecheesy, men det är ju sant!) då vi både valde estetiska programmet inriktning musik då det var dags att ta sig vidare till gymnasiet. Och på den vägen har det väl varit, antar jag. Kalle är i stort sett ett levande bevis på att man faktiskt kan förändras råmycket på ca 2 år. Han har vuxit om mig (med god marginal, om man uttrycker sig så), fått lite längre hår än vad han hade i sjuan (milt uttryckt) och blivit världens kung på gitarr. Hur fan hände det här?! Det var ju ingen dålig förändring eller nåt, men nog blir man lite förvånad då den lilla, spensliga hockeykille man gått i samma klass som i två år har blivit skitlång och typ bäst på gitarr. Det, mina vänner, är vad jag kallar en extreme makeover.
Tobbe: sedan kommer då Tobbe, eftersom jag har känt han näst längst. Träffade han sommaren före jag skulle börja sexan, tror jag det var, på ett läger i Älvsbyn. Vad jag kan minnas var vi väl inte bästa buddies då, men vi - precis som Kalle och jag - hatade inte varandra direkt. Sedan träffades vi igen sommaren före åttan, återigen på ett läger. Vi spelade kort, och efter lite snack visade det sig att jag skulle börja på den skola han redan gått i ett år. Vet inte riktigt vad som hände där på Sanden, men we've been friends ever since, iallafall!
Sara P: vet inte vad som hände, eller exakt hur det hände, men vi fann varandra riktigt snabbt där i början av ettan iallafall, och vi blev riktigt tighta! Vi var lite som Bill och Bull, bröderna Fluff, B1 och B2 eller hur man nu vill uttrycka det! Sedan har jag fått höra att det lite är min förtjänst att det blev Sara och Emil. Känns ju lite fränt, men jag ska inte ta på mig äran för nånting! Vi är fortfarande väldigt tighta, och pratar om det mesta mellan himmel och jord, skrattar åt lite allt möjligt och bara svamlar på. Vet inte hur jag skulle överleva en mattelektion utan denna tjej, förgyller verkligen lektionen!
Anton: en utav de absolut roligaste människorna jag känner. Finns inte många (eller jo, det gör det faktiskt, om jag tänker efter) som kan få mig att skratta så himla mycket som Anton. Även han är en sån där som är essentiell för att överleva mattelektionen.
Sara S: en av mina kära "medsångerskor" på ensemblelektionerna. Det blir mycket skratt och svammel mellan oss på rep/lektioner, men det gör inte så mycket!
Martin: bra kille, på alla sätt och vis! Tror aldrig jag sett han riktigt arg. Irriterad kanske, men aldrig arg.
Emil: och lilla Emil då är ju icket att förglömma. Snäll kille. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Brukar ha kul tillsammans, that's for sure.
Jaja, till alla er nu då: ni är dom absolut bästa jag känner! Finns inga finare människor än ni. Ni vet verkligen hur ni ska förgylla min dag, vända den sämsta dagen och göra den till den bästa. Då man är ledsen/arg finns ni där för att muntra upp, och förhoppningsvis är ni medvetna om att jag gärna finns där på samma sätt för er. Vi måste hålla ihop, nu, imorgon och mycket längre än så, hoppas jag. Ni utgör de länkar som alltid saknas, som alltid kommer att behövas, i min livskedja. Bara jag har er närvarande på min 18-årsdag (2 månader och 3 dagar kvar nu!) så kommer den dagen bli kung, det är jag övertygad om!
Kalle: eftersom jag känt han längst så känns det mest naturligt att börja med honom. Har känt han sen sexan, då vi började i samma klass. Vi var väl inte sådär jättetighta i början. Å andra sidan har vi aldrig direkt hatat varandra heller. Det har väl snarare varit lite mer utav ett casual "hälsa-på-varandra-om-man-möts-på-stan"-förhållande. Sen hade vi ett litet avbrott, men där någon gång i åttan/nian började vi snacka igen på msn, och då jag skaffade ny mobil och då även nytt nummer så började vi även smsa, och det blev en hel del surr, både på msn och sms. Senare framkom det ju att vi skulle återförenas som klasskamrater (usch, det där lät jättecheesy, men det är ju sant!) då vi både valde estetiska programmet inriktning musik då det var dags att ta sig vidare till gymnasiet. Och på den vägen har det väl varit, antar jag. Kalle är i stort sett ett levande bevis på att man faktiskt kan förändras råmycket på ca 2 år. Han har vuxit om mig (med god marginal, om man uttrycker sig så), fått lite längre hår än vad han hade i sjuan (milt uttryckt) och blivit världens kung på gitarr. Hur fan hände det här?! Det var ju ingen dålig förändring eller nåt, men nog blir man lite förvånad då den lilla, spensliga hockeykille man gått i samma klass som i två år har blivit skitlång och typ bäst på gitarr. Det, mina vänner, är vad jag kallar en extreme makeover.
Tobbe: sedan kommer då Tobbe, eftersom jag har känt han näst längst. Träffade han sommaren före jag skulle börja sexan, tror jag det var, på ett läger i Älvsbyn. Vad jag kan minnas var vi väl inte bästa buddies då, men vi - precis som Kalle och jag - hatade inte varandra direkt. Sedan träffades vi igen sommaren före åttan, återigen på ett läger. Vi spelade kort, och efter lite snack visade det sig att jag skulle börja på den skola han redan gått i ett år. Vet inte riktigt vad som hände där på Sanden, men we've been friends ever since, iallafall!
Sara P: vet inte vad som hände, eller exakt hur det hände, men vi fann varandra riktigt snabbt där i början av ettan iallafall, och vi blev riktigt tighta! Vi var lite som Bill och Bull, bröderna Fluff, B1 och B2 eller hur man nu vill uttrycka det! Sedan har jag fått höra att det lite är min förtjänst att det blev Sara och Emil. Känns ju lite fränt, men jag ska inte ta på mig äran för nånting! Vi är fortfarande väldigt tighta, och pratar om det mesta mellan himmel och jord, skrattar åt lite allt möjligt och bara svamlar på. Vet inte hur jag skulle överleva en mattelektion utan denna tjej, förgyller verkligen lektionen!
Anton: en utav de absolut roligaste människorna jag känner. Finns inte många (eller jo, det gör det faktiskt, om jag tänker efter) som kan få mig att skratta så himla mycket som Anton. Även han är en sån där som är essentiell för att överleva mattelektionen.
Sara S: en av mina kära "medsångerskor" på ensemblelektionerna. Det blir mycket skratt och svammel mellan oss på rep/lektioner, men det gör inte så mycket!
Martin: bra kille, på alla sätt och vis! Tror aldrig jag sett han riktigt arg. Irriterad kanske, men aldrig arg.
Emil: och lilla Emil då är ju icket att förglömma. Snäll kille. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Brukar ha kul tillsammans, that's for sure.
Jaja, till alla er nu då: ni är dom absolut bästa jag känner! Finns inga finare människor än ni. Ni vet verkligen hur ni ska förgylla min dag, vända den sämsta dagen och göra den till den bästa. Då man är ledsen/arg finns ni där för att muntra upp, och förhoppningsvis är ni medvetna om att jag gärna finns där på samma sätt för er. Vi måste hålla ihop, nu, imorgon och mycket längre än så, hoppas jag. Ni utgör de länkar som alltid saknas, som alltid kommer att behövas, i min livskedja. Bara jag har er närvarande på min 18-årsdag (2 månader och 3 dagar kvar nu!) så kommer den dagen bli kung, det är jag övertygad om!
Kommentarer
Trackback
