good love is on the way

Ska snart ta en dusch, känner mig flottigare än ett smörpaket. Sen tänkte jag njuta av finvädret, sola en liten stund, kanske släpa ut en tidning, eller rent utav en bok, och bara njuta av den lilla ledighet jag har kvar. Eller ja, det är visserligen tre veckor kvar tills skolan börjar, men gissningsvis kommer det vara full rulle 24/7 från att jag landar i älskade Malmö tills jag tar mitt lata arsle, släpar det back to Norrland, gör ett stopp i Luleå och sen återvänder hem igen. Men, åter till mina lata förmiddags (och mest troligt eftermiddagens) planer. Nu återstår det ju att se om min äkta hälft, också känd som en liten svart plastpryl som förgyller mina dagar likt ingen annan. Förmodligen sitter någon med uppspärrade ögon och undrar exakt vad jag kan mena med det. Eller så inte. Men iallafall så är det min mp3-spelare, ingenting annat. Så det så. Jaja, tillbaka till poängen. Mp3-spelaren. Kan finnas en teeny, tiny risk att den är död. Och då menar jag totalt stendöd. Zero liv. Och den drivs ju inte på såna där vanliga batterier, nej nej, här är det avancerade grejer, den ska laddas med sladd och hela faderullan. Får ta en extra lång dusch (inte särskilt troligt, varmvattnet tar slut innan man öppnat schampooflaskan, typ) eller något sådant, för att fördriva lite tid så att min älskling får ladda i lugn och ro. Fast, nu då jag tänker efter, så hade jag faktiskt behövt raka benen... Det som tidigare var lite småstickigt har nu utvecklats till en mindre skog. Fint. Jag har vinterpäls. Med extra understrykning på päls. Detta måste åtgärdas snarast, även om mina legs inte fått smaka på rakhyvel sen det var vänstertrafik. Eller sen förra helgen. Mina fötter skulle också behöva en rejäl omgång... Mja, det kanske tar sin lilla tid att duscha och fixa mig trots allt. Fint. Sedan överväger jag att ta en cykeltur, är i desperat behov av pengar till mobilen. Bajshalebop vägrar ge mig mina gratissms, och jag känner mig helt socialt handikappad, låst och totalt vilsen och borta i pannkakan. Jag menar, då man är fast (okej, det är ju frivilligt, men ändå) långt ute på vischan är mobilen (och bloggen. Och ansiktsboken) mitt enda sätt att visa det minsta tecken på liv. Och nu funkar ju inte det, så vem vet, mina kära vänner som finns placerade lite överallt kanske rent utav tror att jag dött. Man kan ju aldrig vara riktigt säker, liksom. Så mitt enda hopp står just nu ute i garaget, olåst. Bara väntar på att jag ska fälla upp stödet och ta ut den på en tur utan dess like. Fast mja, det lilla kort som kan hittas i min plånbok har en liten, men så viktig, roll i scenariot.

men, nu kallar duschen, sen ska jag ut och lapa sol likt en katt som inte fått vatten på veckor. År, om man så vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0