She acts like summer and walks like rain

är det verkligen så mycket begärt att bara bli kär? Alltså, inte bara någon löjlig sommarförälskelse, utan någon som faktiskt uppskattar en som person, bryr sig och ser bortom allt. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att man inte kan bli kär på beställning, men ändå. Efter ett x antal nederlag så är det ju självklart att man funderar; finns det verkligen någon som vill ha mig? Låter sjukt deppigt, men jag ska inte ljuga, den tanken har flygit förbi i mitt huvud mer än en gång. Men på grund av att kärleken är så hemskt komplicerad och sällan lyckas - i mitt fall alltså, jag talar endast för mig själv, av egna erfarenheter - så känns det alltid lättast att börja sommaren utan förväntningar och förhoppningar. Men, givetvis blir det ju så, ungefär halvvägs in i sommaren att man ändå börjar hoppas, och då slutar det med att man blir besviken ändå. För hur det än är så slutar man aldrig att hoppas, eller hur? Just nu ser jag fram emot PDOL, inte enbart för att det är en otrolig möjlighet till att träffa nytt folk, men också för att jag får umgås med mina bästa och bara njuta av grym musik, det kan ju liksom inte bli bättre, eller hur? Och sen, om jag har tur, så kanske min drömprins dyker upp på en vit springare. Eller okej, kanske inte en vit springare. Och kanske inte en drömprins (har jag ens någon?). Men ja, ni fattar, en riktigt fin kille. Möjligtvis i en fin bil, istället för hästen. Eller en fin, gammal cykel. Det är gulligt med killar som cyklar istället för att åka bil!